spinning

människor snurrar. jag snurrar fort. gör du?

okey, so I'm giving you this people. a real 'get to know me'. håll tillgodo.

tänk er människor som planeter. de snurrar kring sig själva, och ditt alldagliga beteende och dina preferenser beror på vilken sida du har vänd mot solen så. ibland känner man för att träffa en speciell typ av människor och ägna sig åt speciella typer av aktiviteter, och ibland så känner man för att lägga sin tid på något helt annat. vad du växlar mellan beror på din intressesfär, och hur ofta du växlar beror på hur fort du snurrar.

ska vi ta mig som ett exempel? jag har väldigt många olika intressen (musik, populärkultur, tv-spel, fastigheter, ekonomi, frihandel, min familj, tjejer, festande etc), och jag växlar väldigt ofta mellan dessa, vilket som spelar störst roll i min tillvaro för tillfället. ibland vill jag bara vara hemma och träffa familjen, ibland vill jag ut och festa, och ibland vill jag sitta med någon polare och ha långa diskussioner - you know the drill, ni känner alla igen er. men det är inte förmågan och viljan att växla mellan intressen som definierar vilken 'fas' vi ligger i.

yes, jag sa fas. den sida du visar inåt mot solen är den fas du ligger i, och det är hur din fas matchar dina vänners faser som bestämmer hur bra ni kommer överens med varandra. helt cp, I know, but hear me out. det är när du ligger i fas med en viss vän som du känner ett behov av att träffa denne. det är bara när du ligger i fas med en vän som ni kan ha ett meningsfullt socialt utbyte med varandra.

men är allt svart på vitt, i fas eller ej? nej, absolut inte. man när nästan aldrig helt ur fas med någon av sina vänner - det är inte ofta man suckar så fort de hör av sig och frågar om man kan hitta på något. frågan är hur mycket i fas man är med varandra vid en given tidpunkt, och vilka du är mest i fas med vid den givna tidpunkten. jag har mycket vänner, och jag tycker om alla, men beroende på vilken fas jag ligger i så ringer jag vissa före jag ringer andra. när jag väl ringer folk, dvs, vilket tyvärr inte blir av allt för ofta sett till nuläget...

men är det något man kan styra över då? kan man bestämma vilken fas man ska ligga i? nej, det tror jag inte. det kommer naturligt; ibland vill man göra en grej med en viss polarskara, och ibland vill man göra något helt annat med ett annat gäng vänner.

so there you have it. har vi inte hörts av på ett tag så har jag inte glömt bort dig, och jag har inte aktivt prioriterat bort dig heller, jag har bara fallit offer till en undermedveten vilja att nyttomaximera min vardag och mitt liv - dvs jag lägger tid på det som känns rätt just då. lev idag, för imorgon kan det vara försent.

resurfacing one more

...and preparing for yet another journey into the dephs.

so I cleared it last night, and I'm already 3 hours into my second run. so here's that report that I promised you:

first of: den här strip'en beskriver rätt bra hela känslan som Mass Effect förmedlar. ni kan fråga min bror.

det tog mig lite över 30 timmar att klara det, vilket kändes lite kort. jag hade väntat mig ca 60h speltid som i KOTOR. men det var ju lika många världar som KOTOR, så varje värld var väl bara mindre, förmodar jag. jämfört med KOTOR så var dock Mass Effect ännu friare. man kan resa till precis vilket solsystem man vill, åka till varje planet, läsa om dess historia och i vissa fall (en på fyra ungefär) göra en 'survey' och hitta någonting (ädelmetall/rasinsignia/random) som genererar exp och cash. du kan landa på minst en planet i varje solsystem. spelet kryllar av sidemisstions, och det är genom att landa på dessa planeter som du tar dig an alla dessa småuppdrag.

dem imponerade inte på mig anmärkningsvärt dock. du bilade bara runt en massa och dödade lite folk i lite dungeons för att få en liten textruta som sa 'now you've cleared this sidemission, please return to [random name] for a reward'. okej, inte riktigt, jag erkänner. men imo var det bara en massa jobb - jag satt hela söndag kväll och natt och betade av dem. nyttograden på alla sidemissions var inte lika hög som nyttograden på mainquestet, så att säga. men ändå. du vill ju spela igenom dem första gången du tar dig an spelet, medan andra gången så hoppar du över dem. it's as basic as that.

jag älskade spelet, men jag har också en del issues, och jag tar dem först:
till att börja med så tenderar du dö en hel del i början eftersom du har så dålig koll på kontrollerna, samt att du har så dåligt med health. det uppskattas inte. jag vill glida igenom ett spel (åtminstone om jag spelar det på easy, som jag alltid gör), inte repetera samma spelsekvens om och om igen. men man, jag kanske bara är dålig.
second, så har spelet de mest konstiga ställen att autosavea på: varje gång du kommer till en ny värld, men inte precis innan du får i uppdrag att spränga ett parti heavy turrets i luften (för den ovetande så dör du obönhörligen om du får en raket i ansiktet), så att du måste spela om ett par minuters fighting innan du tar dig an tidigare nämnda turrets igen. really annoying. men återigen så kanske det bara är jag som är dålig och tar skydd på rätt ställen, eller nåt.
mer tekniskt: ibland så tvingas spelet ladda på random tillfällen (när du springer över en öppen gräsplan, exempelvis), och i ibland så drar de igång filmer utan att hela texturen är färdigladdad. men men.
du plockar under spelets gång upp sex karaktärer till ditt crew, och åtminstone tre av dem känns jävligt random. menar; inte varje dag du ger upp allt du äger och har för att följa med ut på en hetsjakt efter universums påstått största skurk. det finns inget skrivet som verkligen bevisar på att huvudantagonisten är en så stor skurk som det påstås, men alla verkar lita blint på vad propagonisten, so who am I to question their motives?
du har alltid minst tre alternativ att välja mellan i alla konversationer, där ett alltid har en medlande framtoning (1), ett tvingar plot'en framåt (2), och ett får din karaktär mer eller mindre bete sig som en liten trotsig barununge (3). exempel här nedan när propagonisten står inför ett styrande råd och vill ha en promotion:
1. "don't you think it's about time you let humanity play it's part?"
2. "we don't have time for this, they won't listen anyway."
3. "quit holding us back!"
dock så reagerar alltid dem du samtalar med mer eller mindre på samma sätt, hur du än beter dig emot dem. jag hade gärna sett lite mer varierade utspel från dem. jag spelade igenom spelet som Paragon första gången (en bra förebild som alltid värnar om allas bästa, och progagerar för att allt liv i universum skall leva i samspel), och nu på min andra genomspelning så är jag 100% Renegade (har survival of the fittest tatuerat i nacken, har inget problem med att avrätta allt och alla som står i vägen mellan mig och mitt mål), och det är rätt tydligt hur det inte spelar någon roll hur du beter dig - alla andra beter sig precis lika ändå.

men allt det där är minor! det här är en av de häftigaste spelupplevelser jag haft på sistone, och är tillsammans med Portal det bästa spelet jag spelat i år. det är inte ofta spel tvingar fram så starka känslor som det här gjorde vissa stunder. vissa val var riktigt svåra att göra, och jag kunde sitta i nästan en hel minut och bara fundera över ett svar. det är en häftig känsla när ett spel tvingar dig välja, och du vill verkligen inte göra det, du vill ha båda alternativen men vet att det inte går.

det går inte att peka ut något speciellt som gör Mass Effect så mycket bättre än allt annat på marknaden. jag kan inte göra det iaf, för på nästan alla punkter finns det alltid något spel som är lite vassare - men här har du allt i ett och samma paket: snygg grafik, intressanta och underhållande karaktärer, underbar story, och möjligheten att välja vad just du vill göra så länge du följer ploten. det är känslan som Mass Effect förmedlar som gör det till ett av årets bästa och mest underhållande spel.

det är intressant att alla som recenserar Mass Effect skriver mer om vad de inte tycker om än vad de faktiskt gillar, men ändå höjer det till skyarna - jag blev ju obv en av dem.

jag undrar när de planerar release för tvåan...

up for a deep dive

okey, som I'm fuckin' grinding Mass Effect right now. if there is anything (important, that is), you can reach me on my cell. I've been playing it for 8 hours straight now (almost, had to get some sleep to, real bummer that one), and I'm as good as struck. full scale report will be delivered after the weekend, a weekend consisting of some work, but mostly Mass Effect. guess I'll have to throw in some food and sleep to, for all good that will bring me...

until then, cheers!

onsdagar är nästan lika tråkiga som söndagar, obv

sov hur länge du vill, ät vad du vill, när du vill, och gör vad du vill där emellan. typ. ett liv i ensamhet har sina fördelar, men fan vad tråkigt det är...

jag har miljontals åtaganden att ta tag i, men har liksom ingen lust. det är inge kul om man bara gör det för sig själv. menar; det blir ju roligare att städa om någon ska komma på besök senare på kvällen, och varför orka byta en trasig halllampa om ändå ingen kommer att märka någon skillnad förutom du själv?

vill bara att det ska bli imorgon så jag kan få föreläsningen överstökad och sen sätta mig i bilen till sthlm. känner ingen dragning till västerås alls för tillfället.

later

on the border of boredom

haha, ful rubrik.

okej. jag har sjukt tråkigt, och jag är inte trött för fem öre eftersom jag sov middag i eftermiddags. tankar och åsikter om random ämnen följer här nedan. here goes.

jag spelade för ett par veckor sedan igenom spelet Portal med en kompis på hans dator. veckan efter spelade jag igenom det själv på min 360. jag älskar det. lagom svårt, fruktansvärt inovativt och ruggigt underhållande. det är fyllt med häftiga och stämningsfulla kommentarer som går att citera i en evighet. "I see you" och "hello" är två grejer som man kan höra yttras från de sentry droids vars uppgift är att göra dig till cheddarost. fruktansvärt stämningsfullt. världen kommer att delas in i 'dem som har spelat Portal och älskade det' och 'dem som inte har spelat Portal och inte fattar ett jota'. spela spelat säger jag bara! det är bland det bästa jag någonsin spelat, och jag har ju iom mitt jobb testan en hel del, som ni vet... och till alla er som har spelat det: the cake is a lie, but the cube is forever <3

en vän till mig var och tatuerade sig i förra veckan. en fyrklöver på magen (och nej, inte mitt på magen, dumsnut), och jag fick se den nu i helgen. den var sjukt nice.
när jag fick se den så blev jag både överaskad, glad och avundsjuk. hon hade tidigare i veckan sagt att hon skulle göra 'något spännande', och jag gissade att hon hade varit på dejt. oj vad fel jag hade. men jag blev glad! hon har pratat om den här tatueringen så länge, och det är kul att hon gjorde slag i saken. det syntes verkligen hur stolt hon var över den. men slutligen; avundsjukan. jag vill också ha en tatuering! jag har alltid sagt att jag vet precis vad jag ska ha för tatuering (mitt 'familjesigill') och vart jag ska ha den (på min vänstra skuldra), men jag har aldrig riktigt lyckats övertyga mig själv även om jag övertygat alla andra.
så nu är tankarna igång. ni vet: "någonting unikt och personlighetsdefinierande, som är både tidlöst och aktuellt, gärna orginellt också, för man vill ju inte ha som alla andra". för tillfället är jag kär i citaten "thinking of you, wherever you are" och "one who knows nothing, can understand nothing", och även Hed Kandis symbol är nice. men det känns inte riktigt 100 något av det... måste fortsätta att fundera, obv...

och på tal om Hed Kandi. jag fick ju hem 8 Hed Kandi och Fierce Angel samlingar i söndags, och jag har i skrivande stund kommit igenom nästan hälften av de 19 skivorna (ja, jag erkänner, jag lyssnar ohyggligt mycket på musik). house har visat sig vara en bredare musikstil än vad jag först trodde, och det är bara till det positiva. omväxling förnöjer, alltid. beach, nu cool och chill är mer relaxat och skönt att luta sig tillbaka och lyssna på, medan twisted, disco och club har ett betydligt högre tempo (och därigenom lockar fram dansjävulen i dig).

jag föll först för Hed Kandi och Fierce Angel för att de hade så snygga skivomslag, så jag köpte hem ett par för att testa och se om jag gillade det. från början tyckte jag det var rätt intetsägande, men ju mer man lyssnade på det, desto mer växte det. till skillnaden från hårdrocken så lyssnar man här inte på en grupp eller en artist, utan snarare på en samling låtar som alla förmedlar samma 'känsla'.
för det är det house handlar om i mina ögon; ett sätt att utrycka sig, ge utlopp för sina känslor. okej, definitionen stämmer för all typ av musikskapande, men för just mig känns det mer påtagligt när jag lyssnar på house än när jag tidigare lyssnade på olika former av rock.
en annan grej som skiljer house-samlingar från hårdrocksplattor är att rockarnas skivor brukar vara mellan 30 och 45 min långa, medan en house-samlingarna normalt är mellan 78 och 80 min, multiplicerat med antingen två eller tre (beroende på label) eftersom samlingarna alltid kommer som dubbel- eller trippelskivor. det blir liksom så mycket mer musik för pengarna.
jag har idag ett tiotal skivor, och jag tycker fortfarande att omslagen är lika bedövande snygga. jag längtar med hela mitt hjärta till den dag jag har så många att jag kan pryda en hel cd-vägg med dem.

strax efter midnatt nu... humm... think I call the quits here. fick lite skrivet iaf.

g'night everybody

nothing out of the ordinary, really

en dag som alla dagar, typ.

vaknade och tog mig till skolan - visade sig att jag var en av de få som kände mig fräsch och pigg, något som får ses som out of the ordinary. föreläsningen var lagom intressant, varken mer eller mindre än jag väntat mig. det intressantaste som sades var nog att en klasskamrat till mig ska spendera de kommande fem dagarna i jönköping för att simma SM, och det var inte ens läraren som sa det. what-so-ever så önskar jag honom ett stort och varmt lycka till! lunchen smakade bra (finns en riktigt nice salladsbuffé som jag blivit ett stort fan av på sistone), och efter den paddlade jag mig ut på en promenix ner på stan för att samla lite julkappsinspiration. kommer ju inte precis ha tid o fixa det i december... promenderade hem och stannade och köpte lite mat på vägen. väl hemma städade jag lite eftersom en kompis skulle komma förbi, en kompis som fått förhinder visade det sig. hon skulle tvätta sa hon. tough luck. tog en eftermiddagslur (att sova middag är sjukt underskattat gott folk!) och promenerade efter det över till Corrie för att lämna min miniräknare/kalkulator för utlåning (hon har de senaste veckorna pluggat högskolematte utan hjälpmedel - a feat I must say). efter det så var klockan bra långt efter middagsdags så jag kände lite mat skulle sitta fint; korv med bröd tillagades (utan missöden) och förtärdes. 22:15 var klockan efter det. that's about it.

så just nu sitter jag mest och har  tråkigt och funderar på att gå och lägga mig.

hoppas er dag varit intressantare än min!

peace

vissa dagar är så enkla

den här dagen har i stort ägnats åt tre saker.

ett.
jag har träffat en massa vänner. jag blir så glad av dem.

två.
jag har bilat över till västerås. ett par dagars studier framför mig nu.

tre.
jag fick hem 8 house-samlingar igår, sammanlagt nästan 24 timmar musik. har börjat beta av dem nu, en och en.

önskar livet alltid kunde vara såhär basic =)

night' everybody!

dagen med stort D

jag satt nyss och slösurfade lite på wikipedia, och kollade bland annat upp vad för spännande som hänt genom åren på min födelsedag.

till att börja med så föddes Carl Gustaf Emil Mannerheim den 4e juni 1867. han var president i Finland mellan 1944 och 1946. jag vet inte så mycket mer om honom, och jag orkade inte riktigt läsa på heller, men för den som är intresserad och nyfiken så är det ju bara att ta en titt.

citat wiki:"On the night of June 4, 1960, four teenagers were camping on the shores of Lake Bodom when an unknown person murdered three of them with a knife and wounded the fourth." yes, Bodommorden inträffade på min födelsedag, 27 år innan jag föddes. varför hade jag inte koll på det när jag gick på Children of Bodoms konsert förra vintern? feta partytricket, juh.

men det bästa till sist: Giacomo Casanova dog den 4e juni 1798, 73 år gammal. ja, Casanova. the Casanova. den där fullblodsromantikern som alla hört talas om, men ingen vet någonting om. han har en fruktansvärt intressant livshistoria, som faktiskt inte bara handlade om kvinnoförföring. det här wikiavsnittet rekommenderar jag verkligen, ty Casanova var one-of-a-kind.

okej. jag erkänner; wikipedia är min enda källa till den här informationen. men jag litar på dem, för den här gången åtminstone. kolla gärna upp era egna födelsedagar, man vet aldrig vad man stöter på.

dark clouds in a perfect sky

i helgen var jag på fest. det var jättetrevligt.

...fram tills på slutet då en av mina vänner antydde att hon anser mig vara en player.

jag blev så ledsen.

i mina ögon så är en player en kille som aktivt söker upp nya tjejer, charmerar dem, och utnyttjar dem (framför allt fysiskt, men ibland även emotionellt), and I don't do that.

true, jag träffar konstant nya människor. men att jag går och tar en kaffe med en tjej efter jobbet en lördagseftermiddag betyder ju inte att jag i andra steget planerar bjuda med henne hem och dra över henne.

jag älskar att träffa nya människor i allmänhet, och tjejer i synnerhet. varför vet jag inte, men förmodligen för att jag alltid haft lättare att snacka med tjejer än med killar. gör det mig till en player att jag aktivt letar efter nya intressanta människor att lära känna, som av en händelse tenderar vara tjejer oftare än killar?

nej, tituleringen social kan jag kännas vid, men player? nej, absolut inte. jag utnyttjar inte människor, och inte heller lär jag bara känna dem för att jag vill ha dem i säng. jag är inte sån.

tycker jag iaf.

håller du inte med så konfrontera mig gärna. skulle vara intressant att höra din motivering.

EDIT tisdag 20/11-07

jag fick idag ett telefonsamtal där personen ifråga bad om ursäkt. det uppskattades!

hon påpekade att det var pinsamt, vilket jag kan hålla med om, men jag tycker också att det är modigt av henne att våga konfrontera mig med det. en eloge till henne för den välvilja hon visade iom telefonsamtalet!

and I open my eyes again

a little bit of this, a little bit of that. stormen har passerat, och livet lever sin vanliga lunk. jag börjar kunna identifiera de störande momenten.

överlag ogillar jag inlägg av typen som jag lät publicera i söndags, men jag var tvungen att avreagera mig. bloggen blev mitt medium. de senaste dagarna har dock, som tur är, varit fyllda med ljuspunkter. jag tänker nämna några.

kan börja med att tala om tentan. efter att ha fått tillbaka vårat grupparbete restat så kände jag ingen större positivitet jämtemot tentasvaret - jag var säker på att jag skulle kugga den, men hoppades ändå. jag kom till skolan på morgonen och mötte lite skolkamrater, vissa som klarat sig, och vissa som inte gjort det. dem som jag la tyngd vid var tjejerna jag pluggat tillsammans med dagarna innan skrivningen - de hade alla varit väldigt negativa på kvällen efter tentan, men när jag frågade dem på morgonen så fick jag höra att de klarat sig! jag blev väldigt glad, men också nervös - 'tänk om dem, som klagat så mycket hela tiden, klarar sig, medan jag missar. jag som hela tiden försökt visa framfötterna för att få dem på bättre humör...' jag satt som på nålar hela första föreläsningstimmen, och när den var slut så sprang jag till datorn (well, not literally...) för att kolla svaret - 16/22 VG. stor glädje! stod mig hela dagen på den goda nyheten.

jag satt för någon dag sedan och småbubblade på msn, och kom på mig själv med att dra upp ett gammalt ledord från gymnasiet: "hur efter du än är så är du aldrig sist" - jag har alltid varit medelmåttig, eller lite över medel. nästan aldrig under, och aldrig bäst. alltid överglänst av min lillebror eller någon annan, men alltid glad ändå. att umgås med vänner klyftigare, snabbare och intelligentare än du själv tvingar dig förr eller senare att inse att du inte kan konkurrera med dem, och då kan du antingen gräva ner dig själv i negativa tankar eller glatt acceptera att du duger ändå. jag gjorde det sistnämnda, och se vart jag hamnat idag =)

tidigare i veckan var jag hemma hos en vän, och råkade befinna mig i köket när dennes mor tog ett snack med lillasyster i huset. uppfostran kan i mina ögon te sig lite fyrkantigt och klankigt, men inget sådant här! när jag efteråt berömde modern för ett, i mina ögon, mycket professionellt och smidigt genomförande av tillrättavisningen så svarade hon "barn är ju barn, men de är också människor". ord som jag aldrig vill glömma. typiska ledord som kan göra dig till en bättre förälder, tror jag.

ikväll träffade jag Natahlié. vi åt hemma hos mig, och satt och snackade i flertalet timmar. jag älskar att lära känna nya människor på djupet, och hon fortsätter visa mig nya spännande sidor varje gång vi ses. jag hoppades på att hon skulle sova här också, men tji fick jag. man kan inte få allt, right?

over and out for now. see you soon. bye.

oddity upon oddity

jag fick VG på mikron. jag är överlycklig. jag ville bara att världen skulle veta det.

as I close my eyes

everything is out of place, everyone are out of phase, and I'm fucking dying. bakslag på bakslag i en mörk och dyster vintertid, men ändå är ingenting utöver det vanliga. det är jag som reagerar fel. det är jag som överdriver. det är mig det är fel på. jag önskar att jag kunde gömma mig under en sten och bara sova, invänta en ljusare morgondag.

jag önskar att världen bara ville lämna mig ifred. den borde förstå att jag inte vill ha med den att göra just nu. att jag bara vill kura ihop mig ett hörn och låta tiden fly. jag vill konstant att det ska vara imorgon.

men det är ingen fara. det kallas för höstdepression. alla drabbas av det såhär års, har jag hört.

fan vad jag hatar vår verklighet.


tiden? kvart över läggdags, obv

jag har mycket jag vill skriva, men klockan är mycket och jag är trött. tar det en annan gång.

jag träffade Calle ikväll, och han visade verkligen hur bra han känner mig.

det känns bra att veta att jag har vänner som honom som backar upp mig i vått och torrt.

sov gott alla glada

through the black hole

alla västerländska filmer har svarta hål. partiet där allt går åt skogen för huvudpersonerna och man tror det är kört, fast man innerst inne vet att de alltid klarar sig till slut. jag hatar svarta hål, och det är därför jag över lag brukar försöka undvika att kolla på västerländsk film.

men jag hatar inte bara svarta hål i film, utan även i verkliga livet. nästan ännu mer här, för film kan man aktivt undvika. att sila ut sig själv ur tillvaron känns aningen svårare.

i skrivande stund befinner jag mig i ett svart hål - jag har så många saker som borde tas tag i, så många val att göra, så mycket ansvar att ta, men jag orkar inte bry mig. jag vill inte. jag bara önskar att någon annan bara kunde göra det åt mig...

jag väntar på ett samtal, och det löser sig säkert i och med det. men ändå. I hate these black holes.

mot sängen, kamrater!

fucking trött och sjukt jävla dragen! det är såhär livet skall levas. tisdagar är obviously nya lill-lördag...

sweet dreams everybody

tisdagssup ftw

det här skrivs på fyllan. 25 ölburkar står i skrivande stund tomma på mitt köksbord, och jag är skyldig, tillsammans med två av mina vänner.

vi började med skräpmatsmiddag, övergick i random humortalk, och efter det kom jag på mig själv med att sitta och borsta håret på Natahlie, som hade tuvorna from hell! hon är nice, men mer om det sen. hon är inte en av de två jag alkoholiserat mig med.

hon var med i början, när vi drack i lagom mängder, men det var först efter att jag följt henne till bussen som vi andra tog till med hårdhandskarna. (typiskt dåligt uttruck, men whatever.) buntas och öl är obviously en sjukt bra kombination.

Kim har nu gått hem, men Hannes är fortfarande kvar här. kylen är ej än tom på öl, och natten är ung, så nu börjar speltestningen. att supa på vardagar känns klart underskattat.

om Natahlie så är hon sjukt nice. funderar på att stanna en dag extra i västerås för att få träffa henne mer. får nog fixa det imorgon när jag nyktrat till dock.

over and out

lägesrapport

de senaste dagarna har varit emotionellt turbulenta, men stormen börjar avta nu. tacka gud.

jag träffade Calle i onsdags kväll, och han gjorde ett minst sagt bra jobb i att få mig att fokusera på annat än sorger. cred till honom. och alla som hört av er, tack. det är skönt att veta att man inte står själv emot sorgen.

jag jobbade fredag, lördag och söndag. första helgen på ett bra tag. känns redan som att vi börjat ladda inför julhandeln, vilket är nice. ska bli kul att jobba julafton i år igen.

vad mer? jag dagbokssurfade lite ikväll och fann det här inlägget: (det är bara ett utdrag, inte hela inlägget)
"efter det så träffade jag Marcus =) han är helt ärligt en av de mest vettiga personer jag har träffat. vi har inte mycket gemensamt men han har bra saker att komma med."
jag blev så glad när jag läste det, så väldigt glad. tack! längtar verkligen tills när jag får träffa henne igen.

so life and time moves on, obviously. and there's no fault in that, as long as we remember.

remember.

RSS 2.0