I wish it would rain, so that noone could see my tears.

jag hatar, hatar, HATAR att gråta. jag hatar att må dåligt. jag hatar att sörja. jag hatar att sakna.

jag saknar henne, jag sörjer henne, och jag mår sämre än jag gjort på mycket länge. jag gråter.

jag vet att det var rätt, men det känns ändå så fel.

hon har funnits med mig så länge jag kan minnas! sen den där vårdagen -96. jag och Oskar hade varit hos farmor en natt när mamma och pappa åkte ner till Kalmar för att hämta henne. ma kom upp och hämtade oss, och när vi kom ner på gården satt den lilla valpen där och viftade på svansen, mer än överlycklig över att träffa sina två små lillhussar. hon var så liten då, så söt, så oskyldig. de första veckorna gos oss så sov hon i en skokartong!

när ma o pa hämtade upp henne så hette hon Ice, som gladiatorn, för hon kom från en i-kull. ett gladiatorsnamn kändes dock inte så passande på den lilla valpen tyckte de, så de döpte om henne till Ronja, efter Ronja rövardotter. men med facit i hand hade hennes födelsenamn inte varit så pjåkigt det heller, tokig som hon varit genom åren.

som liten var hon ett riktigt energipiller, och hon älskade kamplekar. det var alltid viktigt att låta henne vinna i början, så att hon inte tappade intresse för leken. det tog dock inte lång tid innan det inte längre gick att vinna över henne, hur mycket man än försökte! man kunde släpa, rycka, dra och slita, men hennes bett satt som berget. klart passande i en familj som vår, haha!

jag gick i början av lågstadiet, och slutade relativt omgående med att gå till fritids efter skolan, utan gick direkt hem istället. jag var nio år, och i mina ögon var jag stor, tuff och vuxen som vågade gå hem själv - men i själva verket var det ju en av ma o pa's planer för att minska tiden som Ronja var tvungen att vara ensam hemma. ganska smart sätt att slå två flugor i en smäll...

sen dröjde det ju inte länge; i fyran började jag ta promenader med Ronja, som vid det här laget vuxit till sig en hel del (men det var lugnt. jag var ju en stor kille!) varje dag gick jag hem direkt efter skolan och tog en promenad med henne.

jag började högstadiet. större skola, längre lektioner, fler prov. men jag gick fortfarande alltid hem efter skolan och tog den där promenaden med min, vid det här laget, stora vovve. ibland var det lite trögt att inte kunna stanna i skolan efter skolslut, men oftast fungerade det som en bra undanflykt för att slippa stanna kvar och bara 'hänga'. jag gjorde åtminstone något konstruktivt av tiden.

i åttan så började jag gå på konfirmationsundervisning, och där träffade jag min första soon-to-be flickvän Frida. en dag bestämde vi att hon skulle komma hem till mig efter skolan, och bland det första som händer när hon stiger in genom dörren är att Ronja är där och skäller ut henne. efter noter. det var lite olustigt, men Ronja var ju sån. hon skällde på alla främlingar som kom hem till oss så länge som de inte lät henne lukta på deras händer, för efter det så kunde hon känna igen deras lukt. då kände hon sig säker igen. då var läget under kontroll.

jag blev tillsammans med Frida den kvällen, och kommande kvällar skämtade vi hemma om att Ronja bara var svartsjuk för att jag valt en annan tjej framför henne. två veckor senare gjorde Frida slut med mig, över sms, och jag blev jätteledsen (ungdomskärlek, you know. världen rasar samman.) sedan den dagen var det viktigt för mig att Ronja tyckte om de tjejer jag bjöd hem, för gjorde hon inte det så förutsatte jag att tjejen ifråga skulle såra mig förr eller senare. långsökt, men det dög för mig!

när jag gick i slutet på högstadiet så åkte hela familjen iväg på ett hundläger, och jag tränade lydnad med Ronja. det var ett läger för dvärgschnauzers, så hon var way större än alla andra hundarna, men det var bara en lustig detalj. jag kommer aldrig glömma gruppbilden där alla sitter på huk bredvid sina små schnauzers, och pappa står bakom dem alla med Ronja i famnen. mycket tokigheter fick hon vara med om. det bör understrykas att träna lydnad med en hund gör så mycket för kontakten mellan hunden och föraren. kontakten mellan mig och Ronja mångdubblades under ett par dagars intensiv träning, och den har varit på en helt annan nivå ever since.

vad mer? jag har en bild på henne från mitten av gymnasiet där hon låg och vilade, rakt upp-och-ned, och vi lade på henne en keps, och lade en bira mellan tassarna på henne. hon ser ut som en riktig fyllehund! bilden döptes sedan till "alla var vi glada efter 5-0 mot Bulgarien". ni kan nog räkna ut vilken match jag syftar på.

image2

annat bus hon höll på med var att hon knöck Busters ben! när hon ätit upp sitt eget så drog in klorna och smög fram och tog det som han lämnat, halvätet. men vi såg det ju. så frågade vi: "vad har du i munnen?" då tittade hon bara på oss oskyldigt. "spotta ut det där." och spott, så låg benet där på golvet igen. hon visste att hon inte fick göra det, men det var ju en sport, inte sant?

när mormor och morfar dog så fanns hon där för oss i familjen. ville man ha någon att krama på så var hon alltid frivillig, och hon lyssnade tålmodigt på allt du sa. så även när vi blev tvungna att ta bort lilla Gustav. då var det bara hon och Buster kvar, som båda arbetade mer än flitigt med att påminna oss om att världen inte gått under helt och hållet. bara lite grand.

ja menar; hon var ju alltid så glad! hon viftade alltid på svansen. när man kom in genom dörren, när man gav henne mat, när man klappade och brydde sig om henne, när man lekte med henne. men bäst var nog ändå när man gav henne en pinne att bära på när man var ute på promenad, för då sträckte hon på sig! som för att visa "haha, titta! jag bär en pinne åt min husse!" så stolt hon var. så fin hon var.

i och med att jag först röck in i lumpen, och sen flyttade till västerås nu förra hösten så fick jag bara träffa Ronja och familjen på helgerna. och så glad hon blev varje gång jag kom hem på en torsdag- eller fredagkväll! hon viftade på svansen, skällde och bara skrek "husse! husse! hej! hej! klappa mig! jag har saknat dig! husse!". varje vecka, samma visa. det fick dig verkligen att känna dig välkommen hem.

i och med det här året i västerås har en del saker gått upp för mig också, som person. även om hundar tenderar att kännas som a real pain in the ass from time to time, (framför allt när de vill ut på promenad halv elva en måndagskväll, i nollgradig snålblåst och snöblandat regn) så har jag blivit varse hur mycket jag saknar allt det positiva som de för med sig: gratis motion genom promenaderna, sällskap som alltid finns där för dig och ställer minimala krav tillbaka, och påtvingat ansvarstagande. de blir en lugn och stabil punkt i tillvaron, något som känns mer och mer aktuellt i mitt liv.

när jag var yngre hävdade jag alltid att jag aldrig skulle skaffa hund när jag blir stor, eftersom det var så mycket jobb med dem. mer jobb än vad som kändes värt. idag är det annorlunda. när jag satt där och tittade på Ronja så kom jag ihåg allt gott hon tillfört mitt liv, allt hon lärt mig, allt kul vi gjort tillsammans, och jag bestämde mig för att någon gång i framtiden så vill jag också skaffa en hund. för min skull, men lika mycket för mina barns skull. för så mycket som jag lärt mig av Ronja under de här 11 åren vill jag att mina barn ska lära sig. allt positivt jag upplevt vill jag att de ska få uppleva dem med.

men jag tror hennes sista dag blev fin iaf.

allt började med att pappa ringde mig igår och berätta hur hon i helgen blivit sämre igen, att de hittat fler cancerknölar på fler ställen på kroppen. han berättade att han och mamma tagit beslutet att hon skulle avlivas idag. han ville ge mig en chans att åka hem och ta ett sista förväl.

menar; jag tycker det är jobbigt, jag fick beskedet över telefon, framlagt av min far som (om någon) verkligen vet hur man lägger fram saker på rätt vis. men tänk på mina föräldrar! vilket beslut att fatta. jag är glad att jag inte satt i deras situation. det hade varit så mycket värre.

jag åkte iaf hem. jag ville säga farväl. kosta vad det kosta vill. när jag kom innanför dörren så var pappa ute på promenad med Ronja och Buster, och när de kom in så välkomnade hundarna mig lika glatt som de alltid gör. under hela gymnasietiden så hade jag kvällspromenaden med hundarna, så det har blivit lite min grej att alltid ge dem varsin halv knäckebrödsmacka när vi kommit in från promenaden. jag fick ge hundarna deras kvällsmacka igår. Ronjas sista. hon fick en hel istället för en halv.

inatt drömde jag sedan om henne. jag drömde att hela familjen tog med hundarna till skogen för en promenad i höstsolen, jag drömde hur vi stannade nere vid en sjö och satt och tittade ut över vågorna. hur fridfullt allt var, hur allt bara var som det alltid har varit. jag vaknade, och det gick upp för mig att jag skulle få gå min sista promenad med Ronja idag. jag grät.

promenad blev det. jag, Oskar, mamma, pappa, Buster och Ronja. Ronja fick ha sin röda, fina halsduk dagen till ära. hon fick gå först hela promenaden, så som hon alltid vill göra. hon fick nosa på vad hon ville, hon fick bestämma vilket tempo vi höll när vi gick. det var vi sex. hela familjen Berg, för sista gången.

vi kom hem, och mamma fixade lunch till hundarna. det vanliga, men lite extra grönsaker: morötter, sallad, gurka, och annat som hundarna gillar. som Ronja gillar. sen fick de varsit ben, och efter att vi andra hade ätit så fick vovvarna slicka av leverpastejskniven. allt kändes verkligen som den sista måltiden, men vad annat kan man göra? jag skulle göra vad som helst för att få henne att förstå hur mycket jag älskar henne, hur mycket vi älskar henne, men jag vet inget annat sätt.

sen kom veterinärerna.

jag var med när vi lät henne somna in. hela min familj var med. att se henne där, innan, under, och efter är något som jag aldrig kommer glömma. jag vill inte glömma. det skulle vara att göra narr av hennes minne, för jag älskade verkligen den här hunden. hon har över halva mitt liv varit en stor och betydelsefull del av min vardag. hon, om någon, har lärt mig ta ansvar för mig själv och mina handlingar, för hon var det levande beviset på att det alltid är någon som får lida av mina misstag.

jag hatar att vi gjorde det. eller snarare; jag hatar att vi blev tvungna att göra det. men jag vet, på alla plan, att det var rätt. att hålla kvar henne hade bara varit egoistiskt.

dessutom tror jag att hon ville att det skulle vara nu. nu, mitt i en lovvecka så att lillebror kunde vara hemma. nu, en föreläsningsfri onsdag så att jag kunde vara hemma. och den här veckan. hon var med i våras när pappa fyllde 50, det trodde vi inte för ett år sedan. hon var med när jag fyllde 20 i juni, det trodde vi ännu mindre. hon höll till och med ut en extra vecka för att min bror skulle få åka och ha kul på sitt konvent nu i helgen, och för att jag skulle få skriva min tenta och mitt högskoleprov utan att ha annat på tankarna. jag tror hon visste, och jag tror hon gjorde det av kärlek till oss i familjen. samma starka kärlek som vi känner för henne.

när djur dör så beskriver ofta deras ägare dem som "världens finaste/ goaste/ mysigaste/ duktigaste/ härligaste". jag tänker inte påstå att Ronja var något av det där. det finns säkert tusentals hundar som är både finare, goare och mysigare än vad hon någonsin var. men Ronja var min hund. jag har sett henne växa upp. jag har varit med och tagit hand om henne.

jag förväntar mig inte att ni ska förstå hur jag känner, hur mycket jag saknar henne, men vi har haft henne i över halva mitt liv, så länge som jag kan komma ihåg. hon är en lika naturlig del av min omgivning som min bror och mina föräldrar.

mina sista ord till henne var "tack för allt. jag älskar dig. vi ses i himlen."

image1

en del av min själ är död, för Ronja försvann idag. jag älskade henne.

och telefonen ringer

jag saknar henne redan.

vill inte, kan inte, får inte, tänker inte...

guh.

alla ingredienser står framme, och det är bara att sätta igång med matlagningen, men jag gör det inte.

jag känner inte för det. jag vill inte. jag orkar inte. har absolut ingen lust att laga något att äta. det är så tråkigt. så tråkigt att laga, så tråkigt att äta.

önskar man kunde klara sig utan, men så är ju inte fallet...

gotta' go back to work I suppose. suck.

same procedure as last year, Miss Sophie?

upprop och introduktion av makron idag. två dagar höstlov fick tydligen räcka.

jag har de senaste veckorna gått och försökt intala alla att makron kommer bli så mycket enklare än mikron, så att de inte stressade upp sig över makrokursen i förtid, och på så vis tappade fokus från dåvarande task at hand: klara mikrotentan. I gave it a try at least.

nu har vi alla skrivit mikron, och merparten av oss känner att omtentan står bakom nästa hörn, beredd att stabba oss i ryggen. but what to do? gjort är gjort. inte precis så att man kan köra en re-do på allt som går fel... dessutom är man i goda vänners sällskap - det lär inte bara vara en som kuggar, och de andra (förhoppningsvis är ju jag en av dem) kommer nog få dra sitt strå till stacken de med. klassanda ftw.

men för att blicka framåt! den nya läraren verkar nice. han ger ett starkt intryck av att han vill få oss att klara kursen, inte motsatsen, vilket alltid känns bra. dessutom är han underhållande, på sitt eget lilla vis.

så på det hela känns det helt okej. det rullar på som alltid, så att säga.

"if I was a dream, would you remember me?"

inatt drömde jag om tjejen från i lördags. två gånger.

två drömmar. två skilda tillfällen. hon måste verkligen ha gjort ett intryck...

jag tror det var leendet. vi gick förbi varandra, och jag stoppade henne för att påpeka hur söt jag tycker att hon var, och man såg verkligen hur glad hon blev.

leendet var nog inte det finaste jag sett, ej heller är hon den sötaste tjejen jag sett på den senaste tiden, men ändå är det hon som kommer tillbaka i mina drömmar och inte alla andra.

det måste ha varit leendet. ett sånt där leende som bara strålar genuin, uppskattande glädje. sånt sätter sina spår. glädje alltså. du glömmer aldrig hur genuin lycka gestaltar sig, sånt sitter kvar.

jag undrar om jag kommer drömma om henne inatt igen...

money here, money there, money everywhere

hemma hos mina föräldrar i sthlm har jag en vit sten som jag hittade på någon random strand vid på någon random resa för ett random antal år sedan. yes, your level of perception is outstanding! hur/vart/varför jag hittade stenen är inte av någon betydelse. vad som betyder någon är hur den ser ut.

hur ser den ut då, kan man fråga sig? den ser ut som en dödskalle, åtminstone så länge som du nyttjar en gnutta fantasi när du tittar på den. den är vit, typ samma färg som ben, och är typ formad som en lite skalle. jag har döpt honom till skalleper.

vad som är kul med skalleper är att han vaktar min 'skatt', dvs alla mynt jag får från höger och vänster om dagarna. det började för någon månad sen mest för att jag inte orkade knata omkring med en massa mynt i fickorna, men har vid det här laget vuxit till en ansedlig mängd mynt.

det har börjat gå upp för mig hur mycket mynt man får om dagarna, och hur mycket mynt man gör av med (menar; eftersom man aldrig har några mynt på sig, typ, så måste man ju göra av dem någonstans?), och det är nästan lite skrämmande hur mycket pengar man bara låter rinna genom fingrarna...

okej, there is a flaw in my reasoning, I admit. om jag vägrar betala småsummor med mynt så knäcker jag sedlar för beloppen istället, vilket i sin tur leder till ännu fler mynt - en spiral som säger 'sedlar blir mynt'. men ändå. jag vill fortfarande tro att det rinner mycket pengar mellan människors fingrar, just av den enkla enledningen att många småsummor betalas med mynt, och därför inte registreras som utgifter för köparen. just a thought.

but hey, det finns en anledning till att folk säger 'man blir inte rik på stora pengarna, utan på de små".

nu är klockan tokmycket och jag måste verkligen dra mig mot sängen. har åtminstone ingen skola imorgon. see you everybody!

something new, something old

jag har alltid föredragit kort framför tärningar när man spelar. det känns mer konkret och mindre slumpmässigt. lite roligare helt enkelt.

tidigare ikväll samlade vi ihop en spelgrupp och spelade ett parti Vampire: Prince of the City, ett brädspel som på boardgamegeek tituleras som political, bluffing och negotiation. det var riktigt nice faktiskt. lagom mycket detaljer (okej, väldigt mycket detaljer, men inte så att du inte kunde hålla reda på dem), väldigt vacker design och intressanta interaktioner, för att bara nämna lite av det positiva.

...och tärningar. allright, jag ser charmen med att det 'aldrig är riktigt säkert, mirakel kan ju ske', och förstår att andra gillar det, men det har aldrig fallit mig i smaken personligen. det var inte bara en gång alla mina spelplaner ställdes helt på ända bara för att jag lyckades slå en etta flertalet gånger i följd på en tiosidig tärning. nej, tackar vet jag magic och andra kortbaserade spel. där ligger slumpen i blandningen och inte i något mjäkigt tärningskast...

och på tal om kortspel; en gång i gymnasiet låg jag hemma i körtelfeber en vecka (yes, you heard it right. en vecka. körtelfeber. jag har immunförsvaret from hell), har bestämt för mig att det var första veckan i trean. säg; vad ska man göra om man vet att man kommer vara säng/soffa/fotölj-bunden på obestämd tid? man dammar av sina gamla x-box och sätter sig med Star Wars: Knights of the Old Republic. 7 dygn senare, 70h speltid, hade jag klått upp Malak (spelets elaking), räddat universum, och gjort hjältinnan på smällen. so why am I telling you this? jo: i och med KOTOR introduceras jag för ett av, enligt mig, roligaste kortspel: pazaak.

nu skulle jag kunna förklara reglerna, men klockan är mycket och jag är trött, så jag hänvisar till wookiepedia istället. varför jag dock tog upp det över huvud taget är att jag ikväll, efter att jag kom hem från spelkvällen suttit vid datan och plirkat ihop ett helt eget, komplett, pazaak. nu ska jag bara skriva ut korten, skaffa plastfickor, och fibbla ihop alltihopa, så är det bara att börja spela sen!

so, if you want to test it out, just give me a call!

T plus 20,5 hours, more or less

ett par av mina vänner har uttryckt en önskan om att se mig sådär knökfull att jag knappt kan stå på benen. "du är ju underhållande nykter. det kan ju inte bli bättre när du är full, right?" I beg to differ honey.

igår, efter tentan, söp jag mig redigt berusad. tentatrötthet, låg alkoholtolerans, noll alkoholkonsumption den senaste månaden samt det faktum att jag mer eller mindre hällde i mig 2+ liter öl på någon timme resulterade i en av mina starkaste alkoholiseringar på länge.

så, missade ni något ni som inte var där? gjorde jag något exeptionellt till följd av mitt alkoholintag? faktiskt inte. jag vinglade något på vägen hem, och hade bedövande ont i huvudet imorse när jag vaknade första gången vid sju. men annars var jag lika mycket/litet spexandes som vanligt.

nämde jag bakfyllan? som tur är så har jag vid det här laget lärt mig kurera den sjukdomen, både relativt snabbt och relativt effektivt. vatten och sömn. IMO den mest smärtfria vägen tillbaka till verkligheten iaf.

nä, nu ska jag ner på stan och käka frukost (pizza?) med en tjej. på återseende!

T plus 6 hours, sorta

fem timmar tenta rikare
fyrtio kronor tentagodis fattigare
ett par öl mättare

klart bra början på kvällen =)

countdown to the end of the world. no, not really.

måndag kväll, och om 48 timmar är jag färdig med min tenta i mikroekonomi, och förhoppningsvis upptagen med alkoholintag. tentapub ftw. har inte testat det förut, men det blir säkert nice. hehe.

whatever.

lite siffor och statistik om tentan jag har framför mig: maxpoängen är 22, och du behöver 10 för att kamma hem det stora G:et. skulle du av en händelse tura in 16 poäng eller mer får du VG. grattis. typ alla frågor är värda 2 poäng var, utom en som är värd 4. det låter inte så svårt va?

till statistiken: 70-80% brukar få IG på den här tentan första gången de skriver den. yes. du läste rätt. 3 av 4 personer lyckas inte få G första gången de skriver den här tentan. MDHs svåraste kurs sägs det... nu förstår ni varför jag inte varit så social den senaste tiden.

wotnot.

jag har nog snittat 2-4h pluggande om dagen inför den här tentan, och känner mig faktiskt inte särskilt nervös. menar; går det så går det, liksom, det är ju inte mycket mer med det. missar man tentan så pluggar man till omtentan. det här är ett svårt ämne, framför allt när man inte är riktigt 100 på grunderna.

de flesta av mina klasskamrater sitter 8-16 i skolan och pluggar, men ändå klagar de på att de inte kan någonting. jag tror deras stress dödar deras intagningsförmåga, och det känns trist. det känns trist att de lägger ner så mycket tid och energi, och ändå känner att de inte får ut något av det...

hursom. ej sagt att jag kommer klara tentan bara för att jag utåt sett inte ser ut att ta det lika seriöst som alla andra, det är lika stor risk att jag failar som det är för alla mina andra klasskamrater. men jag oroar mig inte! den dag du accepterar det faktum att du kan misslyckas blir det lättare att göra det i praktiken.

faktiskt. över lag tror jag att det har väldigt mycket med inställning att göra, inför tentor som inför alla andra problem du möter här i världen. någon sa en gång "there is no such thing as natural luck. you make your own luck by looking for opportunitys, and by taking chances given to you." jag tror det var så citatet löd iaf. hursomhelst så tror jag att det finns en poäng där. optimisten ser ju trots allt solen bakom molnen, inte molnen framför solen.

nu ska jag tillbaka till mina studier! wish me luck!

sidenote: det här är det fjärde inlägget jag skriver sen det senast publicerade, men de tidigare har varit tråkiga, innehållsfattiga och allmänt dåliga, så jag besparade allmänheten från dem.

he took a duck in the face...

you look yourself in the mirror, and what do you see? inte samma person som alla andra ser iaf, that's for sure.

but what to do? om alla kunde se dig som jag själv ser dig, skulle inte världen vara bra annorlunda då? mjo, skulle nog tro det...

climate change, you say? bah.

i måndags kändes det att hösten var här på riktigt. träden var gula, löven låg vackert på marken, och solen sken och gav sådär lagom mycket höstvärme.

jag fick iaf fyra dagar höst innan vintern slog till.

jag var på väg hem från en vän nu för någon timme sedan. och hör och häpna: det började snöa! stora, vita, vackra flingor. okej, de smälte (smalt?) när de tog mark, men ändå! snacka om att naturen spelar oss ett spratt...

over and out. and good night.

and I hear this calling

jag tycker om min bror och min relation till honom. nu i helgen ropade han in mig till sitt rum för att visa upp ett nytt band han hittat.

bandet var All That Remains och jag har lyssnat på dem två dygn i streck nu. åtminstone på allt du kan snappa upp via youtube.

de faller under kategorin metalcore, tillsammans med bullet for my valentine och hel hög andra band. personligen skulle jag beskriva deras musik som screamo, men betydligt mycket tyngre och hårdare.

dödsmetall alltså? nej, nej. Philip Laponte, sångaren, skriker inte bara utan skönsjunger även, och då hans röst är rikitigt tilltalande. och han lyckas faktiskt, i min mening, med att få sitt growlande till att bli ett intressant avbrott från de mjukare partierna, istället för tvärrt om.

jag sa mjukare partier. ja, det är metalcore, så det är över lag väldigt hårt. men de lägger även in mjukare partier from time to time. det som gör dem så intressanta i min mening.

deras låt six viser i min mening upp hela deras arsenal, typ. låten är med på spelet guitar hero 2, och det var därifrån min brorsa fick nys om bandet. videon finns att hitta på youtube, och jag rekommenderar alla som vet med sig att de delar min musiksmak att titta in den, och dem en chans.

menar; de har en hel hög spännande element: beroendeframkallande refränger, imponerande trumspel, intressant sång och underbara musikaliska innovationer. jag är kär. vi får hoppas den beställda skivan håller lika hög kvalité som det jag hört hittills.

heritage1

det är intressant vilket påbrå man har, vad man ärvt från dina förfäder.

"jo, jag mår bra. allt är bra. hur mår hundarna?"

det har jag ärvt av min mormor May-Britt. jag saknar henne i denna stund.

it's all about picture. um, image.

William Gibson har skrivit en bok som heter Pattern Recognition. jag har läst halva. so far rekommenderar jag den starkt. handlingen är nice, men det är huvudpersonen Cayce Pollard som verkligen fallit mig i smaken. till att börja med så är hon ickekommersialist, men framför allt så är hon fruktansvärt medveten. medveten i sina aktiva val, medveten om sin omvärld, medveten in i minsta detalj.

det börjar verkligen gå upp för mig, allteftersom jag läser om henne och hennes tillvaro, vilken granskande värld vi lever i - så fort du rör dig utanför din dörr, så fort du interagerar med andra människor, så bedöms du. de värderar allt du säger, allt du gör, vilka kläder du har på dig,  vad du för dagen gjort med håret, allt.

yttrycket image kommer, såvitt jag vet, från fenomenet att människor skapade sig fasader som de höll på mot den yttre världen, mot alla som de inte kände något genuint förtroende för. jag är rädd för att människor har börjat leva sina liv mer och mer som den de vill vara än som den de egentligen är, innerst inne. framför allt våra ungdomar.

för hur mår egentligen våra barn och ungdomar av denna dagliga granskning? detta mediabrus där alla företag strider om deras uppmärksamhet. är det inte skadligt? när, och var, får man vara sig själv om media och världen ständigt har ögonen på dig?

och för att byta spår: vad händer med våra ungdomar som utstätts för detta enorma mediatryck? vad kommer att bli av dem i framtiden? i min tro så blir du antingen en slav till medierna, eller så revolterar du emot dem, i större eller mindre omfattning.

än mer tror jag att de är dem som i unga år revolterar mot- och har åsikter om vårat mediasamhälle som i äldre dagar kommer att vara framträdande i debatten - antingen genom att ha lärt sig nyttja medierna för personlig vinning eller genom att motarbeta dem, med någon djupt filosofisk motivering. men det här är bara teorier.

färdig med teorier, över till åsikter: händelserna på Kungsholmen i Sthlm i slutet av förra veckan är förskräckliga (ett par 16-åriga grabbar misshandlar och dödar en annan 16-årig kille), och jag tänker faktiskt gå så långt som att beskylla samhället för det. inte du, inte jag, inte föräldrarna, inte politikerna. samhället.

jag hörde imorse på nyheterna hur någon typ av vetare uttryckte att det  är ungefär lika många som dör till följd av ungdomsvåld idag som för både tio och tjugo år sedan, men att denna siffra hålls nere av det stora antalet kompetenta läkare läkare vi har på sjukhusen här i sverige. say what?!

jag var trött, och det finns en risk att jag hörde fel. och jag hoppas verkligen att jag gjorde det, för annars har vi där ett bevis på att våldet gått upp i sverige de senaste åren! (och en antydan att vi ska vara jävligt glada över den högklassiga sjukvård vi har...)

so why do I blame the society? well, sedan i början/mitten av nittiotalet har skolan i sverige bara blivit sämre och sämre (tack, regeringen Persson). jag skyller på samhället för att de aldrig sa ifrån, trots att de såg vad vår förra regering gjorde med vår vackra skola. inte föräns det var försent så märkte man att det var något som inte stod rätt till...

så här sitter vi nu med en förfallen skola, ungdomar som misshandlar varandra till döds, och media som bevakar allt in i minsta detalj. you get the picture? är det bara jag som tycker att det är något som har gått snett? eller var det lika jävla illa för tjugo, trettio och femtio år sedan? jag tror inte det. eller jag hoppas inte det åtminstone, för iståfall är världen en förfärlig plats att leva i.

are you saying that you just said something you did not say...?

vissa hävdar att det finns få människor kan visa sin kärlek som jag, andra proklamerar motsatsen. jag tänker låta det vara osagt. vad jag dock tänker tala om är förmågan att få budskap att nå fram.

vi lever i en tid där det självklara kan tyckas just självklart, men är det bara jag som ser problemet? om du uteslutande talar i halva meningar så kan du inte förutsätta att alla alltid förstår vad du menar. är det konstigt att det blir tolkningsfel om lyssnaren tvingas pussla ihop halva budskapet själv? speak out! vill du säga någonting så säg det, antyd inte bara.

det är även en skillnad på att muntligt förmedla ett budskap, och att tala för talandets skull. tillför det jag tänker säga något värde till diskussionen? kommer det uppskattas? försök tänk efter före, värdera vad du tänker säga innan du säger det, så slipper du förhoppningsvis de pinsamma ögonblick där någon påpekar för dig hur opassande ditt nyss framlagda uttalande var.

och för att gå ett steg längre, se förbi problemet: hur ska jag någonsin kunna få mitt budskap att nå fram om personen jag riktar det till ändå inte lyssnar? behandla andra som du själv vill att de skall behandla dig. visa att du lyssnar, var engagerad, och lägg ner lite energi på samtalet så får ni båda ut mer av det.

innan du kan bli en bra talare så måste du vara en bra lyssnare.

listen up, speak out, and make those words count.

åsikter

det är något positivt att alltid veta vart man står någonstans, alltid veta vilken grupp man sidar med, alltid veta vilken åsikt man supportar. steg ett är att veta vad man känner, vill och tycker.

steg två är att våga uttrycka sin åsikt, våga ge utlopp för sina känslor. i den perfekta av världar får vem som helst uttrycka vilken åsikt som helst. kontroversiell eller ej. vår värld är dock inte perfekt, på gott och ont.

styrka ligger i förmågan och viljan att byta åsikt. det är bara enfaldiga idioter som inte klarar av att se alternativ. ett öppnare sinne är det tredje steget.

tre steg som, i min åsikt, gör dig till en lättare människa att kommunicera och argumentera med. och det kan väl aldrig vara dåligt?

det finns inga frågor du inte kan svara på, och det finns inget som säger att du måste hålla kvar vid en tidigare åsikt. världen är föränderlig, och så även vi som lever och frodas i den.

who's on first?

the first time is always the hardest.

första gången du går fram till en tjej, första gången du ställer dig inför en publik, första gången du tvingar dig själv att be om ursäkt.

första gången du skriver ett blogginlägg.

rädsla styr i allt för stor utsträckning våra liv. tänk alla möten som går oss förbi för att vi inte vågar gå fram och presentera oss, tänk alla möjligheter som vi missar för att vi inte vågar ta en utsträckt hand. tänk alla gånger du sagt till dig själv, i efterhand, att du borde agerat annorlunda. tänk på allt vi går miste om i våra liv till följd av våra rädslor.

jag vet själv med mig att jag inte tar alla chanser jag borde, att jag ibland vänder ner möjligheter för att jag inte vet om jag vågar ta konsekvenserna eller inte - men även solen har fläckar, och inte ens den mest religiösa av män kan följa alla Guds ord. jag är åtminstone medveten om min svaghet.

...and the first time is always the hardest.

var det svårt då? blogginlägget alltså. njae, det vill jag nog inte påstå. menar; det är svårt att misslyckas när man bara ska ge uttryck för vad man tycker och tänker, även om formuleringarna kan kännas lite kniviga från och till. men det ser onekligen ut som att jag knäckte den nöten också...

peace.

so, who's (the?) spark?

namnet är Marcus, men vissa kallar mig Berg.

jag är en musikintresserad ekonomistuderande tv-spelsförsäljande västeråsbo på 20år som föredrar att beskriva mig själv som en eftertänksam, engagerad, nyfiken och omtänksam kille med ena foten i vuxenvärlden och andra på jorden.

tanken var att jag ska börja blogga nu, for all that that matters.

vi lär ju märka hur det går.

stay tuned.

RSS 2.0